Det finns massvis som byaföreningarna och Storkriket kan göra tillsammans. Kollar man runt på biosfärområden i världen ser vi många goda exempel på hur lokala föreningar och biosfärområden kan dra nytta av varandra, hjälpa varandra och samarbeta för områdets utveckling. I förslaget på ansökan som är ute på remiss finns det en bilaga med förslag på hur biosfärområdet Storkrikets organisation kan se ut. I den organisationen skulle man kunna tänka sig att det fanns en roll som representerar de olika byaråd och byaföreningar som finns i området.  

Zoneringen av Storkriket följer en modell som många av de svenska biosfärområdena har använt sig av och är indelad i följande kategorier: 

Kärnområden: Nationalpark, Ramsar-område, Kulturreservat, Art och habitatdirektivet Natura 2000-områden, Fågeldirektivet Natura 2000-områden, Naturreservat och områden med biotopskydd.  

Buffertområden: Vattenskyddsområden, områden med strandskydd, riksintressen för kulturmiljövård, riksintressen för friluftsliv och naturvård, naturvårdsområden, landskapsbildskydd och naturminne.   

Resterande yta, som inte ingår i kärnområdena eller buffertzonerna, utgörs av utvecklingsområden.

Biosfärområdet ska förhålla sig till redan rådande regelverk och skyddsstrukturer, vilket innebär att etableringen av biosfärområdet inte medför några nya restriktioner gällande äganderätt, nyttjanderätt, brukanderätt och allemansrätt. Biosfärområdet ska inte heller ta över någon annan samhällsaktörs arbetsområde. Biosfärområdet är främst ett samarbetsorgan. Biosfärområdet ska sätta viktiga frågor i fokus och kan bidra till och genomföra direkta insatser via bland annat projektmedel och samarbete. Kortfattat ska biosfärområdet utifrån rådande regelverk verka för ökat lokalt samarbete, att olika perspektiv tas i beaktan i samhällets utveckling samt att kunskap uppdateras och sprids i området. 

Varje biosfärområde är unikt och ska arbeta utifrån sina lokala förutsättningar. Ändå skulle vi rekommendera att gå in på de andra svenska biosfärområdenas hemsidor och titta runt.

Många biosfärområden i Sverige har nämligen arbetat under flera år och kan ge en bra bild av vad för sorts konkreta insatser ett biosfärområde kan generera.  
Hitta konkreta insatser från andra biosfärområden härigenom. 

Samtidigt som Storkriket är under utveckling arbetar vi redan för att driva fram konkreta insatser i området. Kunskapsspridning och ökat engagemang lägger grunden för arbetet och är något som tagit en del tid, men resultat börjar märkas. Bland annat genom vårt arbete med hållbar plats- och destinationsutveckling.  
Läs mer på vår sida för projekt och samarbeten.  

I Storkrikets Unesco-ansökan finns också skrivelser om framtida möjligheter i förhållande till grunduppdraget att bevara, utveckla och stödja en hållbar samhällsutveckling av området.  
Hitta vår Unesco-ansökan här. 

Storken var en vanlig syn i det gamla skånska odlingslandskapet. Sedan hände något. Människan började bruka jorden på nya sätt och storken försvann. År 1954 häckade det sista storkparet i Sverige, i Skåne, på en gård utmed Klingavälsån. I slutet av 1980-talet startades Storkprojektet för att återinföra storken. Efter år av uppfödning, kunskapshöjande insatser och ideella krafter återvände storken och år 1996 häckade det första vildfödda paret åter i Skåne.

Namnet Storkriket hämtar sin inspiration ur storkens historia och symbolvärde i det skånska landskapet. Storken står för födelse, återkomst och möjligheten att skapa nytt, värden som också präglar biosfärområdet. Namnet är en berättelse om människans relation till naturen. Hur vi behöver och påverkar den, och om hur relationen inte på något vis är statisk.