Jag säger att jag är en poet i exil, ursprungligen från Lund, men bosatt i Göteborg sedan många år, och de som inte växt upp med rapsen, vägkantsblåklinten och sockerbetorna förstår inte att västkusten kan kännas som en plats där du aldrig kommer till ro och ständigt längtar hem från, fastän du själv har valt att stanna. När jag inte är i poesin är jag oftast i konsten på något annat sätt, i måleriet, skulpturen, textilen. Och när jag inte är i konsten är jag bibliotekarie och leder olika sorters skrivfrämjande verksamhet.

I mitt skrivande är gränsen mellan hybris och självhat nålstunn. Det är en oundviklig balansgång, men jag trivs ändå som bäst när jag skriver, då får mitt liv en djupare mening. Poesin har varit min självklara uttrycksform sedan jag var tolv år och skrev min första dikt, nu arbetar jag också med ett längre prosalyriskt projekt där jag väver samman människa och natur. Skrivandet är att befinna sig utanför tiden, en plats för berusning, och andakt.