Chiroptera

Ronny Söderlind

Inläsare: Rasmus Frick

Gamla oresonliga minnen, som flugor i en glasburk, och det är först nu han kommer på att skruva av locket. Det är ingen plötslig flykt men själva dagen kommer som en överraskning. Han stannar kvar i sängen och skickar ett meddelande till chefen att han avslutar sin anställning.

          Långt senare ligger han i ett dragit torp och ser i svagt gryningsljus en fladdermus cirkla runt taklampan. Han lyssnar på ljuden, ett exakt och pulserat vinande. Det är en fascinerande upplevelse men han vill inte ha den utmattad i sängen, därför kasar han upp och öppnar med visst besvär sovrumsfönstret. Han känner ett vinddrag när fladdermusen gör en bestämd acceleration och försvinner ut i höstmörkret. Först därefter möts han av den råkalla gryningen.

 

Torpet ligger en bit från närmsta allfartsväg några mil norr om staden. Han gör sig av med det mesta men behåller mobil och dator. Kanske inte för att gå in i sig själv, utan för att vända ryggen åt tillvaron. Det tar några veckor innan lugnet lägger sig. Ensamheten blir vänskaplig och han känner ingen bitterhet och skyller inte på andra människor.

          Han har sedan en tid mejlväxlat med en kvinna som är lyhörd och skriver långa intressanta brev. De dryftar djupa tankar och hon frågar mycket, vill veta allt om honom. Efterhand märker han en dominant sida som han har svårt att hantera. Det händer att hon läxar upp honom för något han skrivit och några gånger har han försökt avsluta kontakten utan resultat eftersom hon är bra på att ge honom dåligt samvete.

          Det senaste brevet ger honom bekymmer. Hon vill hälsa på och se var de hamnar. De har så mycket gemensamt, skriver hon. Han svarar inte på en vecka och får efterhand flera meddelande som först är vädjande och därefter arga. Då skickar han iväg ett mejl med allmänt innehåll och hon blir ännu argare. Nu gillar hon inte den innehållslösa tonen. Hon kräver med bestämdhet att få den respons hon är värd, den tid hon lagt ner på honom är annars värdelös. Du kan inte överge mig nu.

 

Med den låga hyran av torpet följer en något märklig förutsättning. Han åtar sig att varje dag besöka fastighetsägaren som bor halvkilometern bort i ett större hus. Hon vill bli kallad Moster Berit. Uppdraget består i att varje morgon få upp henne ur sängen särskilt om hon känner sig opasslig. Dessutom ska de sitta vid köksbordet en stund och prata. Varje dag vill hon se en levande människa.

          Det är hennes önskemål och om han underlåter detta blir han ovillkorligen avlägsnad från torpet. Hur nu denna tunna kvinna skulle mäkta med en avhysning, men som hon säger: han gör klokt i att inte underskatta henne.

          När han stiger in sitter hon redan vid köksbordet. Kaffet och brödet är framdukad. Hon säger att hon är glad att han håller sitt löfte. Han finner det märkligt att hon är så ensam att hon inte ens har någon hemtjänst. Men hon slår ifrån sig, menar att hemtjänst tar hon när hon blir gammal.

          Moster Berit vill veta vad han gjorde innan och varför han hamnade där. Han svarar att det bara blev så, men att han ska göra nya försök att integrera sig i samhället. ”Integrera” undrar hon. ”Vad är det för ord?” Han svarar vänligt att det betyder att man deltar i något. 

          ”Jag vet vad det betyder. Du har inte flyttat hit i en grönskimrande dröm, det är bra. Veden måste räcka, brunnen hålla sitt vatten. Bli inte rädd om du plötsligt får syn på dig själv, nu när du är integrerad med mörker och ensamhet i stället. Ibland när jag går upp på natten är det som att jag ser mig själv. Som där vore en spegel.”

          ”Jag är inte lättskrämd” säger han och berättar om fladdermusen, hur han vaknade av de cirkulerande ljuden och släppte ut den.

          ”Det huset har sina glipor” säger hon. ”De sover på vinden. Har du sett dem?”

          ”Jag har inte varit på vinden.”

          Hon ber honom nu att om hon blir liggande, då ska han lägga en kudde över ansiktet och kväva henne som i filmen Gökboet. Han svarar att det kan han naturligtvis inte göra. Förutom det ohyggliga brottet skulle han inte ha någonstans att bo.

          ”Oroa dig inte. Sterbhus gör släkter handlingsförlamade. Du bor kvar som om inget hänt. Men lova mig att när våren kommer, sök dig tillbaka. Det finns människor som saknar dig.”

                        

Det blir minusgrader och han matar pannan med stora mängder ved. I ladugården finns en hög välkluven björk och även större klampar som väntar på yxan. Varje dag står han några timmar vid huggkubben och får blåsor i händerna. Det är ibland som fruset smör, ibland besvärligare med motsträviga knaggar. Han är bara fyrtiofem och mitt i livet. Han borde hitta en stig som leder rätt, även om han i början får vika undan sly och grenar.

          Ibland tänker han på staden. Människorna på kontoret som han utan framgång försöker ge konturer. Deras flackande blick när han tar kontakt och de after work han undviker eftersom de spelar så hög musik. Mobiltelefonerna som växt fast i handflatan. Rummen vars väggar tycks flytta sig mot bröstkorgen. Och när han kollapsar i kön i livsmedelsbutiken; kvinnan i kassan hjälper honom och kallar på ambulans, trots att han bedyrar att det inte behövs. Det händer ibland, menar han, att han drabbas av yrsel som inte är farlig. Det är allt sammelsurium som tränger sig på. Kassörskan klappar honom på kinden och säger att det där borde han kolla upp. Ambulansen kommer och han känner sig besvärad av alla människor som nöjeslystet tittar på honom.

                        

Kvinnan fortsätter att skicka brev och sms. De kommer allt tätare. Hon vill besöka honom och har tagit reda på var han bor, men beklagar att sökningarna i övrigt ger magert resultat. Han verkar ensam och sorgsen, skriver hon, och när hans svar blir glesare blir hon arg och hotfull. Till slut tar han mod till sig och skriver att han vill vara ensam, huset där han bor huseras också av fladdermöss, vilket han tror ska skrämma henne.

          Hon svarar att frågan inte är förhandlingsbar. Hon kommer om ett tag och under tiden kan han städa och jaga ut fladdermössen. De måste träffas och reda ut missförstånd. Han känner förtvivlan och företar innehållslösa vandringar i huset. Det är uppenbart att han är en fluga i nätet, en fluga som fastnar ju mer han rör sig. 

 

En förmiddag ser han en jägare gå över gårdsplanen. Han är grönklädd och bär en hagelbössa över högerarmen, vikt som sig bör och i benfickan sticker en termos upp.

          Han funderar på att ge sig till känna, men han följer jägaren med blicken tills han försvinner in i skogen. På eftermiddagen kommer han tillbaka men utan byte. Daniel går fram och hälsar, frågar om jaktlyckan, får till svar något som liknar bortförklaringar.

          Han heter Citron, säger han. Som så många andra här omkring. Sedan frågar han om Moster Berit, hur hon har det. Daniel berättar att han hälsar på varje dag och antyder att Citron kan titta in när han ändå är där, men han får undvikande svar.

          ”Det passar inte idag” säger han sedan och plockar patronerna ur loppet. ”Dessutom tror jag inte att jag är välkommen.”

          ”Inte?”

          ”Nej, så är det bara.”

 

Nästa dag kan moster Berit inte komma ur sängen. Han hjälper henne och det tar en stund att komma till köksbordet. Han kokar kaffe och tar fram bröd. Hon har ont i höften och känner ett tryck över bröstet, som om hjärtat vill ta sig ut.

          ”Det kanske är dags för kudden” säger hon.

          ”Dumheter.”

          ”Smärtan går väl an. Det är värre med lidandet.”

          Daniel frågar om jägaren och undrar om de är släkt. Hon skrattar till och säger att här heter alla Citron.

          ”Det är en av mina kusiner. Går omkring i skogen ibland men utan att skjuta något. Är ingen vidare jägare. Värdelös, skulle jag säga.”

          ”Jag sa att han skulle hälsa på, men det ville han inte.”

          ”Det är så här Daniel. Det är inte bara att ta jägarexamen och köpa bössor. Man måste ha det i sig.” Hon lägger handen på bröstet och klappar lätt. ”Han vill inte komma hit för jag säger sanningen.”

          ”Då undrar jag om Moster Berit har fler sanningar att säga. Jag måste hem och elda.”

          ”Det har jag förvisso. Du ska släppa djuplodet och klättra ner. Möt dig själv som orakel. Håll om dig.”

 

Det går någon månad och kvinnan dyker inte upp, men han får dagliga meddelanden med ömsom smicker och ömsom hot. Han blockerar men får mejl från andra adresser, nu med en återhållen vrede som dock inte kan missförstås. Han klandrar sig själv och sin önskan att leva i avskildhet utan att göra sig av med allt. Internet är som en stor simulering utan att avslöja var verkligheten börjar. Kanske när den där kvinnan kommer och bankar på hans dörr.

          Han lägger datorn på huggkubben och spräcker den med yxan. Mobiltelefonen återstår och han väger den i handen innan han släpper den i vattentunnan. Den seglar ner mot botten. Utan den är han helt avpolletterad från varenda tjänst som samhället kan erbjuda och hans räkningar kommer att förfalla. Postgången är nära nog nedlagd.  

                        

En morgon ligger Moster Berit i sängen och andas stötande. Daniel sätter sig bredvid och lägger handen på hennes panna.

          ”Vi måste ringa efter hjälp” säger han. ”Var har du telefonen?”

          ”Jag har ingen. Hämta kudden i soffan.”

          Han gör så i tron att hon vill komma högre upp, men hon beordrar honom att lägga den över ansiktet och trycka till. Hålla tills hon inte andas mer. Den tjänsten kan han göra nu när han bott gratis i stugan. Hon pratar stötande och med stort besvär men verkar ha mer att säga.

          ”Daniel. Det går inte fly från sig själv.”

          ”Jag förstår inte vad Moster Berit pratar om” säger han och hör hur ålderdomligt det låter. Som en film från fyrtiotalet.

          ”Moster Berit hit. Moster Berit dit. Ta nu kudden Daniel.”

          Han håller kudden framför sig, får en plötslig tanke att han gjorde så när han som liten gick till mamma och ville sova hos henne. Han lägger den mot ansiktet och blundar. Kudden luktar gott, en obekant parfym.

          ”Just så” säger hon. ”Men mot mig.”

          Han går fram men i stället för att lägga den mot hennes ansikte lägger han den bredvid. Därefter sträcker han ut sig och får precis plats, han känner sängens kant och Moster Berit lägger sin tunna hand över hans arm.

          ”Om jag ligger här en stund kommer det att kännas bättre. Jag tror det är som Moster Berit säger. Ensamheten trycker och vill ut.”

 

Det blir så att han vilar hos Moster Berit varje dag. Därefter går de upp och dricker kaffe. Berit säger att det är lättare att andas och att han inte behöver ta kudden detta år i alla fall. En dag, han måste ha slumrat, öppnar han ögonen och ser en skuggestalt i dörröppningen. Det är en kvinna med en resväska full med klisterlappar från olika länder. Hon har håret uppsatt i en knut, är sminkad och särskilt ögonbrynen är starkt markerade.

          Daniel blinkar hårt några gånger och tror för ett ögonblick att han drömtänker. Det är som med fladdermusen, men denna gång hjälper det inte att öppna fönstret. Kvinnan säger glatt att hon har letat efter honom, men har fått hjälp av en trevlig jägare. Det hörs tramp bakom henne och Citron dyker upp med förvånad min.

          ”Det var det jävligaste” säger han. ”Ligger ni?”

          ”Vi ligger inte,” säger Daniel med hela den pinsamma situationen över sig. Då får Berit luft och säger ”Vi ligger visst. Det har herr låtsasjägare rätt i. Vad gäller damen med resväskan: det här är inget hotell, det ska hon ha klart för sig. Att klampa in så här!”

 

Det blir ett turbulent dygn. Kvinnan har en verklig ambition att stanna några veckor, hon möblerar om och sätter ihop två sängar och bäddar fint. ”Och inga fladderlappar har jag sett,” säger hon. ”Tänk att du försökte skrämma mig med det.”

          När hon börjar tjata om sex flyr han ut och sätter sig i ladugården och låter kvinnan rumstera i huset. ”Kanske bara gamla kärringar duger!” skriker hon.

Han ser ljus tändas och släckas, ficklampor som fladdrar, stearinljus i fönstren farligt nära gardinerna. Vid ett tillfälle öppnar hon fönstret och skriker att maten är klar. Då går han ner och lägger sig bredvid Moster Berit. Hon har vid denna tid sjunkit in i värktabletter och sover djupt. Men han får ingen ro utan går tillbaka till huset och ställer sig på gårdsplanen, vandrar därefter fram och tillbaka tills det första svaga gryningsljuset ger sig tillkänna. Då hör han ett illvrål inifrån huset och kvinnan kommer springande ut i nattsärk och kolliderar nästan med honom i halvmörkret. Kvinnan sjunker ner framför honom, andas hetsigt och får med svårighet fram enstaka ord.

          ”Ansiktet” säger hon. ”Det flög in… i ansiktet.”

          ”Det låter ovanligt” svarar han. ”Fladdermöss har bra ekolod.”

          ”Ta mig härifrån.”

          ”Jag vill minnas att jag har nämnt fladdermöss. Jag sover när de cirkulerar runt taklampan. Chiroptera, på latin. Du kan ta bussen nere vid landsvägen. Den går om några timmar.”

          Med hårt sammanpressade läppar skyndar hon in och kommer ut påklädd med resväskan i handen. Med högburet huvud och arrogant halvslutna ögon promenerar hon mot stora vägen. Vreden trycker på och vill ut. Det väser och låter när hon försvinner i gryningsljuset men efter en stund blir det alldeles stilla och morgonen tar form och avslöjar nattens skuggor.

Om författaren

Jag heter Ronny Söderlind och bor i ett torp i södra delen av Växjö kommun. Jag är utbildad förskollärare och har jobbat så i en stor del av mitt liv, men har nu trappat ner till timvikariat för att ägna mig mer åt skrivandet. Utöver det sköter jag skogen här och tidigare har jag sysslat mycket med hästar och ridning.
 
Jag skriver uteslutande noveller där utsatthet och skörhet är ett genomgående tema, liksom vårt förhållningssätt till naturen. Skrivandet har varit en del av mig hela mitt liv.
 
Naturminnen får jag varje dag, som vi bor, varje vår hör jag en liten hackspett nära huset och i år fick vi besök av två tranor, mer frekventa är rådjuren och vildgrisarna som kommer nära eftersom hagarna numera saknar hästar.

Juryns motivering

Chiroptera är en humoristisk novell om att fly civilisationen och hantera både önskade och oönskade relationer och krav i den nya tillvaron. Med lätt hand berättas en absurd och tänkvärd historia, som genom att leka med perspektiven och karaktärerna i folksagan Rödluvan ställer frågor kring hur vi ska leva och dö.

Läsarnas tankar

Vad tänker du om Chiroptera? Dela din läsupplevelse här.

"Jag kan känna igen paniken som finns i onlinedejting och svårigheter att få folk att förstå att man inte vill. Samtidigt kan jag relatera till önskan att vara själv och viljan att hjälpa andra."

- Ingela
"En historia med både känsla och djup om att vilja fly civilisationen för att hitta till naturen och bättre hantera sina relationer. Absurd och intresseväckande."

- Nina
Translate »