Klippetiklapp. Klippetiklapp. Klippetiklippetiklapp. Klippetiklippeti –

    Hon föll handlöst. Spångens sladdriga, mossiga trälameller lyfte mot ansiktet.

    Lily tog ett omöjligt stort kliv framåt och lyckades på något sätt räta upp sig.

    Vaderna vacklade. Vänster fots stilettklack satt fastkilad mellan spångplankorna, höger ben var framsträckt till maxlängd, så att det såg ut som om hon försökt tvinga in kroppen i någon slags patetisk hybrid mellan krigarpositionen och spagat. I högklackade skor. Ålskinnsklänningen hade gement rullat upp sig ovanför låren. Antagligen var det full insyn rätt in i härligheten.

    Inte för att det spelade någon roll. Ingen annan var dum nog att ge sig ut på den här spången i det här gråblåsvädret.

    ”Hjälp”, sa hon hest. Erik vände sig om.

    Som hon hatade honom.

    Där hade han älgat fram med sin terränggående kropp och sina foträta skor, hela tiden steget före. Som en pansarvagn gjord av kött hade han tryckt sig förbi våtmarker och snårbuskar. Låtit Lily springa efter som en välfriserad knähund, ivrigt bjäbbande, medan han halvhjärtat hade hummat och jaha:at.

    Stelfrusen väntade hon nu på att han skulle befria hennes vänsterfot från spångens käftar. Han knäppte av henne skon, lyfte försiktigt upp foten ur sitt fångenskap. Händerna varma mot hennes vad.

    Vinden slet tag i hennes hår, lyfte det i en virvel från skalpen. Antagligen såg hon ut som häxan Baba-Jaga.

    Nej, Lily var inte klädd för det här. När han hade ringt henne och föreslagit att de skulle gå på en promenad tillsammans, hade hon föreställt sig en rosenplanterad slottsträdgård eller en konturklippt park. Inte skogslera, vindpinade flacklandskap och lömska spångar. Och eftersom hon älskade honom, eller i alla fall inte avskydde honom, hade hon gjort sig fin. Tagit på sig uniformen för attraktiva kvinnor, som hon modellerat efter mamma. Fodralklänningen hade format sig i välsittande konturer runt hennes kropp, stilettklackarna förlängt hennes långa, knotiga ben.    

    För det här var sista chansen, det var Lily och mamma överens om. Och då gällde det att satsa hårt. Förbereda sig som en elitidrottare inför grenen man, hus och barn. Kanske var Erik den sista någorlunda normala mannen inom hennes åldersheat i ett i övrigt ångestdrypande träsk av dejtingsajter.

    Problemet var bara att i sin iver att vara till lags, i sin iver att vara den där laserskurna biten i kärlekspusslet så hade hon, likt Lord Voldemort, slitit sin själ i så många stycken att den inte längre gick att sy ihop.

    Inte för att hon hade mördat någon. Inte än i alla fall. Men faktum kvarstod att hon inte längre visste vem hon var. Hon mindes inte ens när och var hon kastat bort den sista biten av sin själ. Vem var hon, Liliana? Hon hade ingen som helst aning.

    ”Du har fel skor för det här”, sa han där han stod på knä och drog av henne skon, som om de spelade upp någon slags förvrängd variant av Askungen.

    Åsynen av de tillknycklade små tårna genom strumpbyxornas rutnät gjorde henne plötsligt rasande. Fotvalven gjorde ont, trampdynorna var svullna och råa och hon hade ett blödande skavsår på vänster häl.

    Lily fick en plötslig impuls att skrika ÅH FAN DET MENAR DU INTE DIN DUMMA JÄVEL MÄRKER DU DET FÖRST NU. Men hon lyckades kväva impulsen. Beslutsamt brottade hon ner den och förpassade den till sin rättmätiga plats i kyrkogården för besvärliga känslor.

    Skorna stod på spången som en anklagelse. De var så gott som döda, skulle aldrig visa sig i offentliga sammanhang igen. Ena klacken var sönderrepad, det vackra skira tyget hade ändrat färg från delikat ljusrosa till lortbrun. Åttahundra kronor hade den här dejten kostat henne så här långt, för att inte tala om den emotionella deficiten.

    En interstellär isvind rev upp våldsamma krusningar på sjöns svarta vattenyta som fortsatte upp på spången, in i Lilys rygg.

    Hon plockade upp skorna med två stela fingrar och haltade bort till en halvt förmultnad och slarvigt hopbyggd träbänk med spikar som stack ut här och där. Bänken stod på en liten avsats där det var tänkt att man skulle sitta och njuta av utsikten över sjöns alla vadarpjoddar och dess andra, mindre celebra fåglar, berättade den grönmöglade informationsskylten glatt.

    Lily satte sig ner och kände en bänksticka punktera baksidan av vänsterlåret. Argt vände hon sjön ryggen.

     ”Inte mycket till sommar”, sa han efter en stund. Den klassiska jag-vet-inte-vad-jag-ska-säga-meningen.

     ”Kan vi inte åka hem? Till mig? Till dig?” sa hon.

     ”Jag tänkte att jag skulle gå bort och sätta mig Ivassen”, sa han. ”Men om du har ont i fötterna kan du ju vänta här.”

     Hon stirrade på honom.

     ”Ska du sätta dig i vassen?”

     ”Ivassen. Fågelgömslet.”

     Lily visste att det inte skulle gå att övertala honom att åka hem, hur ont i fötterna hon än hade. För Erik var galen i fåglar.

     Mycket riktigt fiskade han nu fram en kamouflagefärgad kikare som han hade hållit gömd i den bylsiga jackan.

     Lily funderade ett ögonblick på om hon skulle försöka blåsa liv i någon slags ny version av sig själv. En Ornitologi-Lily, för att göra honom glad. Men då skulle hon behöva läsa på. Och hon hade ändå ingen själ kvar att skänka bort.

    Erik mässade på om sjöns illustra fågelbestånd. Då och då lyfte han kikarsiktet mot höger öga för att försäkra sig om att han inte missade något sällsynt exemplar.

    Lily kände att det bubblade i magen. För sju timmar sedan hade hon ätit en synnerligen frugal frukost. Nu var hon våldsamt hungrig.

    Hon lystrade. Undermedvetet hade hon plockat upp något ur hans tal. Erik berättade att storkar levde i livslånga parförhållanden. Kanske ville han säga henne något? Men nej, han övergick snabbt till migrationsmönster och häckningsperioder.

    Han reste sig.

    ”Då går jag bort till gömslet”, sa han. ”Vill du låna min jacka?”

    Hon skakade på huvudet.

    ”Det tar nog inte så lång stund. Om det inte finns något intressant att se, kommer jag tillbaka direkt.”

    Han tog ett steg bort men hejdade sig. Vände sig om.

    ”Är du säker på att du inte vill följa med?”

    ”Nej, det gör för ont”, sa hon. ”Gå du, jag väntar här.”

    ”Okej, då ses vi om en stund.”

    Lily såg på honom tills han försvann runt en krök.

    Kylan från den dragiga spången förflyttade sig in i hennes fotsulor.

    Hon vände upp och ner på handväskan, en brunspräcklig fusk-Vuitton som luktade galon som hon hade köpt för trehundra spänn ur bakluckan på en bil. Ut föll hennes plånbok, ett paket saffran, två kondomer, en utgången trisslott med en vinst på tjugofem kronor och en luddig ruta mörk choklad paketerad i krämfärgat papper märkt ”Häckeberga Slott”, där hon en gång gått en kurs med jobbet. Vad var det egentligen hon letade efter? Kärleken, var det hon ständigt letade efter. Och eftersom hon knappast skulle hitta den i handväskan, lade hon ifrån sig väskan och stoppade chokladbiten i munnen. Chokladen var förtorkad och kändes raspig mot gommen men hade ändå kvar en viss dov sötma.

    Lily väntade. Att Erik lämnat henne ensam här på spången gjorde henne plötsligt arg igen. Kanske skulle han aldrig komma tillbaka. Hur skulle hon då ta sig hem? Kanske var han inte den man hon hade trott att han var, pålitlig och stabil. Lite tråkig. Men visst hade hon dejtat värre. Speciellt minnesvärd var mannen som plockat upp henne i en syrenlila mersa, årsmodell 2014, med en registreringsskylt som skrek ALBIN. Som hade kört dem hela vägen ner till en halvskum affär i Malmö för att han ”alltid hade velat prova egyptisk vattenpipa”. Albin hade burit de vita ränderna på sin svarta adidassparkdräkt med stoltheten hos en general. Men han hade i alla fall uppskattat hennes stilettklackar.

    Det var så tyst där hon satt.

    Annars var det ett evigt prat, prat, prat. Ibland orkade Lily inte ens låtsas att hon var intresserad. Det var prat om jobbet, prat om ondsinta intrigmakare till släktingar, i Lilys fall inget större problem eftersom de flesta i hennes släkt strukit med genom vårdslöst förfarande, prat om matpriser och världsläget och elräkningar och bilbesiktningar och grannfejder och revolterande tonåringar, inte heller aktuellt för Lily eftersom det verkade som om hon FAN ALDRIG SKULLE FÅ NÅGRA EFTERSOM HON SNART VAR FÖR GAMMAL, prat om vägarbeten och parmiddagar och om Bengt på jobbet som hade tappat det och åkt till Indien för att hitta sig själv. Ett ändlöst tjattrande.

    Vinden hade blåst bort alla moln. Solen brände ofiltrerad ner på Lilys hud. Hon drog av ytterjackan och lutade sig mot bänkbrädorna.

    Någonting rörde sig i ögonvrån. När Lily vände sig om, såg hon en skepnad skymta längre in i vassen. Hon reste sig upp för att se vad det var.

    Vassen rasslade. Lily lutade sig över räcket.

    En stork.

    När Lily var liten hade hon trott att alla storkar hade sommarstuga på månen. Lilys mamma hade berättat att det var för kallt i Sverige på vintrarna och att storkarna därför var tvungna att flyga hela vägen till månen för att övervintra. Lilla Liliana hade trott henne eftersom det inte funnits någon anledning att ifrågasätta mammaauktoriteten – bevisligen var det brist på storkar på vintern och någonstans måste de ju ta vägen. Att det fanns ett akut underskott på storkar även på sommaren, att de troligtvis inte ens flugit förbi staden de bodde i, hade hon inte tagit någon notis om. Stork var ett ganska perifert djur för Lily, ungefär i samma klass som murmeldjur och sjögurka.

    Men när nu storken stod där i vattnet och synade henne med ett öga, kunde hon inte låta bli att fascineras av den. Stor var den, med en skarpt tomatröd näbb.

    Ben som två armeringsjärn. En bulkig, otymplig kropp, sidofjädrarna var solkiga och såg lite halvloppiga ut. Ändå ståtlig. Som en slags skånsk flamingo.

    De iakttog varandra. Storken verkade inte skrämd, snarare avvaktande. Plötsligt öppnade den sitt röda gap, klippte blixtsnabbt med näbben om och om igen. KLAPP KLAPP KLAPP. Ljudet ekande över vattenytan. En varning.

    ”Jag vill dig inte illa”, sa Lily. ”Jag lovar.”

    Hon hukade sig ner. Långsamt, långsamt för att inte skrämma bort den. Satte sig ner på spången med benen hängande i vattnet. Klänningen skar in i låren, så hon lade sig ner på rygg och kavade av klänningen över huvudet. Sedan satte hon sig upp och använde den tvärgående staketplankan som armstöd. Hennes ömma tår bedövades behagligt av de kalla strömmarna i vattnet. Solens värme som en pläd över ryggen.

    Det var svårt att se storken med all vass emellan.

    Lily knäppte av behån. Hasade ner så att hon kunde ta sig under staketet och glida ner i vattnet. Hårsäckarna reste sig, huden blev knottrig, stickig och oskön som ett piggsvin.

    Vattnet luktade förmultnad vass och död. Hon sjönk nästan ner till knäna i dyn, leran tryckte sig upp som pormaskar mellan tårna.

    Hon ångrade sig nästan. Vände sig mot avsatsen där väskan, klänningen och behån låg.

    Lily hade kunnat återvända. Torkat av sig på något sätt. Dragit på sig behån och klänningen och låtsats som om ingenting hade hänt.

    Istället tog hon ett kliv till.

    Strumpbyxorna och trosorna smet åt på ett obehagligt sätt runt kroppen, så hon krånglade av sig dem under vattnet och kastade upp dem på spången.

    Sedan fortsatte hon att brotta sig igenom vassen som stack henne i sidorna och vispade till henne i ansiktet.

    Till slut kom hon fram till den öppna vattenytan.

    Storken stod kvar men hade flyttat sig en bit bort, störd av hennes klumpiga plaskande.

Som för att visa sitt missnöje vecklade den ut sina vingar, visade upp sitt enorma vingspann. Som en slags skräckinjagande fiskätande ängel.

    Det var svårt att hålla balansen när sjöbottnen hela tiden drog och förflyttade sig under Lilys fötter, så hon lade sig på rygg så att hon kunde flyta i vattnet.

    För ett ögonblick undrade hon om hon syntes från gömslet och om Erik i så fall skulle få syn på henne där i vattnet, spritt språngande naken, genom kikarsiktet.

     Men det kändes så

                                            oviktigt.

Vattnet gurglade och kluckade i öronen.

Ögonen tog upp vattnets färg.

Vänster arm som roder.

Håret som sjögräs.

Magen knorrade.

Tankar

                      på

                                            att

                                                                 ta 

                                                                                       sig

                                                                                                             en

                                                                                                                                   groda